Då var det dags
Nu är det inte många timmar kvar tills jag lämnar mitt hem i San Diego och flyger tillbaks till mitt hem i Sverige. Allt känns väldigt konstigt, jag har så smått börjat förstå vart jag ska men det tar lite tid:)
Vet inte riktigt vad jag ska säga eller känna, men Idil beskrev det som en tom känsla och hon har nog rätt. Det känns tomt, varken ledsamt eller glatt bara tomt.
Jag är redo att lämna själva San Diego men inte människorna och mitt liv här, jag vill packa med mig allt och alltid ha det med mig. Får väl nöja mig med att alltid ha minnet av SD. Sen kommer som tur är nästan alla mina nära härifrån hem till Sverige inom en snar framtid och då skapar vi nya kapitel i boken:)
Tack alla sötisar för att ni finns och har gjort min SD tid så underbar!
tycker om er såå mycket!!
puss
tjejerna
Killarna
Mitt älskade Pappalecco!!
och alla andra me såklart:)
